BYGGNADSSTILAR 1870-1930
Nyrenässans
Nyrenässans var en stilriktning inom arkitektur och konsthantverk som på 1800-talet tog upp former och motiv från renässansen. I arkitekturen kännetecknas den bl. a. av återupptagande av ornament och principer från europeiskt 1400-, 1500- och 1600-tal.
Under 1800-talet betraktas renässansen som en slags grundstil som alla arkitekter och formgivare använder som utgångspunkt. Därför är det svårt att peka ut särskilda företrädare eftersom i princip alla arkitekter verksamma under perioden 1850-1900 ritade främst i nyrenässans. En framstående arkitekt från 1800-talets andra hälft är med andra ord en framstående renässansarkitekt, som även har förmågan att rita i andra historiska stilar parallellt.
Som riktning inom arkitektur spänner nyrenässansen över en mycket stor bredd av olika stilar. Förutom att den har olika utvecklingskeden bör den även indelas i exempelvis tysk, italiensk, fransk eller holländsk nyrenässans. Det uppstod också blandningar mellan nyrenässans och andra nystilar. Sambandet med den stora byggrushen under 1800-talet har gjort att nyrenässansen är den dominerande stilen i exteriörarkitekturen i städernas äldre bebyggelse.
Hörnet Storgatan-Torstenssongatan på Östermalm i Stockholm. 1890-tal.
Ofta brukar nyrenässansbyggnader från slutet av 1800-talet i folkmun felaktigt kallas "sekelskifteshus", vilket skulle innebära att de vara byggda åren runt 1900 då jugendstilen slog igenom delvis som en motreaktion till nystilarna.
Redan under första hälften av 1800-talet var nyrenässansen fullt utvecklad i Europa och visades på de stora världsutställningarna. I Sverige introducerades den av arkitekter som Johan Fredrik Åbom och Fredrik Wilhelm Scholander. Från början dominerar den italienskinspirerade renässansen med ljusa, rikt dekorerade putsfasader prydda med klassiska motiv i gips och rusticeringar. På 1880-talet blir synligt tegel och naturstensdetaljer populärt i form av tidig tysk eller fransk nyrenässans och sengotik. Markerade mittpartier alternativt sidopartier, hörntorn med takspiror och takdekorer i gjutjärn är andra känntecken för nyrenässansens stadsarkitektur.
Som inredningstil slog den igenom på allvar i Sverige på 1860- och 1870-talet och var den mest förekommande stilen på möbler i matsal och herrum fram till sekelskiftet 1900. I enklare miljöer dominerar den tillsammans med nyrokoko nästan fullständigt alla möbler. Ofta är det svårt att skilja mellan nyrenässans och nybarock, och liksom i exteriörarkitekturen blandades den ofta med andra stilar.
Liksom hela nystilsepoken hade nyrenässansen under lång tid dåligt rykte vilket bland annat berodde på funktionalismens (1930-tal och framåt) ogillande av de historicerande stilarna.
Jugend
Jugend (tyska: ungdom, efter den av Georg Hirth i München utgivna tidskriften med samma namn) är en stilart inom arkitektur, design, konsthantverk, grafik med mera från slutet av 1880-talet till 1910-talet. Jugendstilen var ingen enhetlig stil utan kan sägas vara ett samlingsbegrepp för en rad olika stiluttryck som samtidigt uppkom på olika platser. Belgien, Österrike och Katalonien brukar anges som de mest betydande regionerna för jugendstilens framväxt inom arkitekturen.
Denna stil fick i de flesta länder namnet Art Nouveau (ny konst), efter butiken Galerie d’Art Nouveau i Paris, som drevs av den tyske konsthandlaren Siegfried Bing, där denne ställde ut flera objekt i den nya konststilen. Namnet antyder att stilen uppfattades som en brytning med traditionell formuppfattning. Detsamma gäller för det katalanska namnet på rörelsen: modernisme. I Tyskland och de nordiska länderna kom stilen att benämnas Jugend, efter en tidskrift med samma namn. I Italien kallades stilen för Stile floreale, vilket bäst beskriver hur den tog sin inspiration från naturens oregelbundna och organiska former, men i stiliserad form. I Storbritannien gick stilen under namnet Liberty style och i Österrike Secession ("utbrytning" - det vill säga från den traditionella konsten i Künstlerhaus Wien).
Gemensamt för jugendstilen inom arkitekturen var en reaktion mot det historicistiska tänkandet. Arkitekterna frigjorde sig från klassiska kompositionsprinciper och smyckade ut byggnaderna med en naturalistisk ornamentik som utmärks av slingrande linjer och blom- och växtmotiv. Många jugendbyggnader bär drag även av tidigare stilar och inom jugendstilen kan såväl japanska och andra asiatiska drag märkas liksom nationalromantik.
Jugendarkitekturen tillkom vid 1800-talets slut och bland annat inspirerades man av Arts and Crafts-rörelsens växt- och djurmönster, järnarkitekturens dekorer och Louis Sullivans växtlika ornamentik. Till skillnad från flera andra stilar var jugendfasaderna ofta fria från den så ofta sedda spegelsymmetrin, vilket gav en större frihet åt fasadernas komposition. Byggnaderna var istället mycket rika på ornament, särskilt med inspiration från växtriket eller människans anatomi.
Det första stora namnet inom jugendarkitekturen blev Victor Horta. Viktor Horta och Henry van de Velde uppförde under några hektiska år i början av 1890-talet flera jugendbyggnader i Bryssel. I Paris uppförde Hector Guimard flera tunnebanenedgångar i rik jugendstil, inspirerade av Hortas järnarkitektur. En av jugendtidens mest kända arkitekter är de katalanske Antonio Gaudí, som experimenterade mycket med olika formspråk och material, men även tekniska konstruktioner, där han genom att fästa tyngder i hängande kedjor försökte få fram optimala konstruktioner. Ett exempel på detta är den stora, ännu ofullbordade katedralen Sagrada Familia, som är en upp och nervänd version av en sådan kedjemodell. I Hortas och Guimards arkitektur kommer inspirationen mycket från växtriket, medan Gaudí även inspirerades av människokroppen, till exempel i de dödskalleliknande balkongerna på Casa Batlló.
En mer subtil version av jugend kan ses i den skotske arkitekten Charles Rennie Mackintosh, som använde ett mer strikt formspråk och färre dekorationer. Typiska drag för denna variant är geometriska, raka former. Mackintosh blev mycket beundrad i Österrike och konstgruppen Secession och fick här flera efterföljare. Denna något mer geometriska variant, som utvecklades i Wien vid denna tid, kom därför att benämnas Wienerjugend, med bland andra Otto Wagner och Josef Hoffman som förgrundsgestalter. Jugendepoken blev jämfört med andra stilar mycket kortlivad, men kom under en tid av mycken byggaktivitet och därför kan man se relativt många exempel på denna stil.
Kända svenska arkitekter som ritade hus i jugendstil var Ferdinand Boberg, Axel Anderberg, Fredrik Lilljekvist, Frans Ekelund och Carl Bergsten. Även arkitekter som Lars Israel Wahlman, Erik Lallerstedt och Carl Westman verkade delvis inom jugendstilen, Westman var dock främst nationalromantiker. Mellan nationalromantik och jugend finns i svensk arkitektur ingen tydlig rågång, en del i huvudsak nationalromantiska verk har jugendinfluenser och vice versa.
De stora utställningarna och mässorna bidrog till att sprida stilen och här kan nämnas världsutställningarna i Chicago 1893 och Paris 1900, konstindustriutställningen i Turin 1902, Stockholmsutställningen 1897 och Konst- och industriutställningen i Norrköping 1906 och Baltiska utställningen i Malmö 1914.
Nationalromantik
Nationalromantiken var de konstnärliga uttrycken för nationalismen, som en nationalistisk gren av romantiken, och förekom i de flesta länder i Europa under 1800-talet och början av 1900-talet. Natur och landsbygd hyllas, liksom den egna staten.
Redan under den gotiska stilens födelse i England vid mitten av 1700-talet fanns nationalromantiska tankegångar bakom arkitekturen. Gustaf III, som gjorde enskilda, om än ganska missuppfattade försök att introducera en "Götisk" stil i Sverige hade nationalromantiska tankegångar. Den klassicistiska vurmen kom dock att dominera arkitekturen under hela det tidiga 1800-talet, och trots enskilda exempel är det först på 1870-talet som det som vanligen brukar betecknas som nationalromantik får sitt genombrott. Under det sena 1800-talets eklekticism hade arkitekturen fått en allt mer nationell inriktning. Denna fortsatte och blev mer renodlad under 1900-talets början. Många arkitekter började alltmer krydda sina byggnader med detaljer ur den nationella folkkonsten. Några av de första exemplen på detta kan ses i Finland, där man som ett furstendöme i det mycket större Ryssland, sökte efter en nationell identitet. Man uppförde hus i vad som man ansåg vara "äktfinska" material, så som natursten i monumentalbyggnader och timmer i sommarställen och villor.
Den svenska versionen av nationalromantik dominerades mer av tegel och träpaneler och färgskalor som falurött och herrgårdsgult, men också av ett mindre nationalistiskt formspråk och mer importerade förebilder. Nationalromantiken i Sverige hämtade sina förebilder i äldre svensk arkitektur, till exempel allmogestil, vasatidens slott eller stormaktstidens barock. Material som trä, tegel och natursten var vanliga. Stilen premierade ett hantverksmässigt utförande. Städernas hus hade ofta tegel eller puts, medan villor och hus ofta hade fasader i tjärat eller rödfärgat trä med tätspröjsade fönster. Knutar, foder och fönster målades vita, bruna eller gröna. Takfallen var ofta branta och brutna med kupor. Asymmetrisk planlösning var vanligt.
Villa Mullberget på Djurgården i Stockholm. Byggår 1909.
I södra Sverige tog sig nationalromantiken delvis andra uttryck inom arkitekturen eftersom arkitekterna främst valde sina förebilder ur äldre skånsk och dansk arkitektur, något som resulterade i en (i jämförelse med den mellansvenska nationalromantiken) mindre tung och kraftfull arkitektur.
Många villastäder kom till under nationalromantiken och det var vanligt att villor från denna tid var en blandning av olika stilar. En del av byggnaderna som tillkom i villastäderna under denna period hade inslag av tidigare snickarglädje, schweizerstil och även senare jugendarkitektur. Få stadsområden har enbart nationalromantisk stil, men Lärkstaden i Stockholm tillhör ett område med utpräglad nationalromantisk stil.
Nordisk klassicism (tjugotalsklassicism)
Under 1910-talet blev jugendstilen omodern och ersattes av en stramare stil med klassicistiska drag, s.k. nordisk klassicism (även kallad tjugotalsklassicism eller Swedish grace).
Nordisk klassicism hänvisar till en konstriktning inom arkitektur och formgivning som var vanlig i Norden från omkring 1910 och in på 1930-talet. Stilen kallas Swedish grace. Längtan efter klassicismen växte fram när nationalromantiken hade spelat ut sin roll och man sökte efter ett mera sakligt och stramare formspråk efter det sena 1700-talets ideal. Under slutet av 1920-talet och 1930-talet förekommer inte sällan byggnader utformade i en blandning av nyklassicism och funktionalism, exempelvis med en i grunden klassisk fasadkomposition som modifierats genom påverkan från funktionalismen eller omvänt en mer renodlad funktionalism med "kvardröjande" klassicistiska ornament.
Källa: Svedberg, Olle: Arkitekternas århundrade - Europas arkitektur 1800-talet, Arkitektur förlag AB (2001) Värnamo: Fälth & Hässler. ISBN 91-86050-34-6
Till golvbrädor fälldes förr kraftiga gamla träd av både gran och fur och golvbrädorna var ca 4-5 cm tjocka. Det obehandlade brädgolvet, skurgolvet, var det vanligaste golvet ända in på 1900-talet. Mot 1800-talets slut var den vanligaste bredden på brädgolven 11-14 cm. Golvbrädorna lades vanligen med kärnsidan uppåt, vilande på ett golvbjälklag. Bjälkarnas riktning avgjorde golvbrädornas läge, tvärs om de bärande bjälkarna. Bjälkarna placerades tätt och golvbrädorna spikades fast snett ned i sponten, s.k. skråspikning. Finare golv försågs med brädor som bildade en fris runt rummet och eldstäderna. I rummens hörn lades brädorna med förskjutna eller gerade fogar. Friser kring brädgolvet kunde också utföras i sten. Friser förekommer framförallt i påkostade byggnader. Vid samma tid introducerades också heltäckande mattor och som underlag lades ett golv av smala brädor av ofta lägre kvalité än ett synligt golv.
Belägg för parkettgolv finns från 1500-talet men kan ha förekommit redan under medeltiden. Under 1600-talet blev parkettgolv vanligare. De äldsta parkettgolven var lagda med breda golvbräder i stora mönster som fiskbensmönster eller i andra mer komplicerade mönster med användande av olika träslag. Under 1700-talets andra hälft lades ibland ekparkett, vanligen i rutmönster. Under det tidigaste 1800-talet lades ibland parkettgolv av furu i rutmönster men parkettgolvet kom ur mode efter en tid. Efter 1800-talets mitt blir det åter modernt. Parketten tillverkades då på snickerifabrik och levereras i färdiga rutor med olika geometriska mönster. De kunde vara mönstrade med stjärnor, romber eller rutor, ibland i olika träslag. Under senare delen av 1800-talet introducerades stavparketten, med små ekstavar som spikades på ett underlagsgolv av bräder. Även parkett spikades i äldre tid med smidd spik, med synliga spikskallar. Under 1700-talet spred sig den s.k. skråspikning; med spik som gjordes osynliga genom att de slogs in i govbrädernas ant. Metoden kom senare att bli allmänt gällande. Parkettgolv lades vanligen på ett plant undergolv av enklare granbräder.
Källa: Stockholms Läns Museum
TAPETER
Historik
Sedan grottristningarnas tid har människan prytt sina bostäders väggar med dekorativa mönster. Konsten att trycka tapeter uppfanns redan under sent 1400-tal, dvs ungefär samtidigt som boktryckarkonsten utvecklades. Den äldsta tapet man funnit i Sverige hittades i Rosenvingeska huset i Malmö och den är troligen från 1570-talet. Den är dock inte gjord i Sverige utan kom från något annat europeiskt land, troligtvis Frankrike som var ledande inom tapetframställning.
Under 1800-talets första hälft blomstrade tapethantverket i Sverige och små tapetmakerier fanns överallt i städerna. Man sneglade på tapetens stora land Frankrike och mängder av franska kvalitetstapeter importerades till Sverige. 1832 introducerades en ny, spännande produkt - tapeter på rulle! Dessa kom från Frankrike och slog igenom snabbt i Sverige. På bara några år var de stora pappersarken helt borta på marknaden, ersatta av nymodigheten tapet på rulle. I och med tapetvalsarnas intåg kunde man nu framställa tapeter billigare och i större kvantiteter. Nästa stora innovation blev de maskintryckta tapeterna. Detta fenomen dök upp på 1850-talet och blev vanligt mot slutet av 1800-talet. Användningen av det gamla lumppappret upphörde nu och ersattes med en cellulosabaserad papp. Vid 1800-talets mitt hade svenska tapettryckare blivit skickligare och importen från utlandet upphörde nästan. Moderna tapeter med ytmönster och bårder återfanns nu även i bondstugorna. Ulricehamns tapetfabrik, L. W. Norling och C. A. Kåberg i Stockholm var några av de stora tapettillverkarna.
Från 1860 gick tapettillverkningen in i en ny era med mer fokus på design och kvalité där många utländska tillverkare använde både konstnärer och arkitekter som formgivare för sin tapetdesign.
Tapeter - sent 1800-tal (Nystilar)
Nystilarna hade sin popularitet under 1800-talets andra hälft. Det rör sig inte om direkt kopiering av äldre tiders mönster, utan det är en helt ny mönstervärd som, i och för sig lånar drag från till exempel gotik, rokoko, renässans etc, men där lånen sattes ihop självständigt och med stor konstnärlig medvetenhet. 1800-talets människor hade ett brett utbud av stilar att välja mellan. De var aktuella samtidigt och kunde användas för att frammana olika känslor och stämningar. I de borgerliga hemmen under senare delen av 1800-talet var tapetmönster anpassade för olika skilda rumstyper. I hallen användes t ex tapeter med ekådring eller murimitation, i matsalen imitationer av gyllenläder eller nyrenässansmönster, i salongen mönster i nyrokoko, gärna textilimiterande, i herrummet tapeter i orientalisk stil, alla stilar gärna i många tunga färger, i anslutning till de tunga ombonade textilier som då var högsta mode. Kökstapeterna, som kunde ha geometriska mönster, var ofta fernissade.
En särskild typ av de så kallade gobelängtapeterna var ett mönster med ytfyllande blommor i många färger med ett väv- eller stramaljimiterande påtryck i svart. Mönstret var vanligt ända till 1930-talet."
Tapeter 1900-tal
Kring sekelskiftet började en ny smakriktning göra sig gällande. Kulturpersoner propagerade för ljus och luft i hemmen där bland annat Ellen Key kom med ett radikalt förslag där hon rekommenderade heminredare att köpa de billigaste tapeterna och sätta dem med mönstret mot väggen med den ljusa baksidan utåt. På så sätt skulle man skapa en ljus harmonisk miljö. Det var dock inte många som var mogna för en sådan lösning, men tapeternas färger blev överlag ljusare.
År 1917 ordnades den stora Hemutställningen på Liljevalchs konsthall. Till utställningen hörde kompletta rum, vilka var inredda av unga arkitekter. Väggarna hade tapeter som tryckts upp just för utställningen och var ritade av bland annat Uno Åhrén, Carl Malmsten och Alf Munthe. Mönstren hade enkla blom- och rankmotiv med tydlig inspiration av svenskt 1700-tal. Flera mönster tog till exempel upp rokokons diagonalrutor med inströdda blommor.
Tapeter Jugend
Jugendstilens slanka blomrankor, följda av strikta mönster i sen- eller wienerjugend kom snart att dominera tapetmodet. Jämsides med dessa lätta inredningsideal levde det kvar en tung, konservativ representationsstil av 1800-talstyp. Denna behöll uppdelningen med olika tapeter för skilda rumstyper och en mörk färgskala. Den tapet som blev mest populär var den så kallade gobelängtapeten som var textilimiterande och med motiv av lövverk, blommor eller frukter, gärna med eklöv för herrummet och vindruvsklasar för matsalen.
Tapeter - Art-deco
Det samarbete mellan formgivare och tillverkare som etablerats i samband med Liljevalchs¬utställningen utvecklades sedan vidare. Bland annat ordnade Svenska Slöjdföreningen pristävlingar, och genom de konstnärer som deltog i dessa, Einar Forseth, Knut Hallgren m fl kom den internationella art déco-stilen att fä sitt tidigaste svenska uttryck just inom tapetkonsten.
Den svenska art decon kännetecknades av en spröd elegans och kom senare att gå under beteckningen Swedish grace. Tapetmönstren var ofta tecknade i guld och svart mot ljust gråbrun eller varmgul botten, eller i blågrå och grågröna toner mot en grund av matt silver. Ofta med mönster med japaninspirerade blommor tillsammans med nonfigurativa streck¬mönster på en botten av oblekt papper. Tapeten kan vara fernissad, en metod som började förekomma kring 1900 för utrymmen där det ansågs bra om tapeterna var tvättbara. Det flesta svenska hem höll sig dock till de traditionella mönstren och hade fortfarande blommiga tapeter.
Källa: Stockholms Läns Museum
