~ 1880-1900: Nyrenässans

1880-tal - Nyrenässans

Under 1800-talets andra hälft inspireras både arkitektur och föremål av en mängd olika historiska stilar. Nygotik, nyrenässans och nyrokoko är exempel på stilideal som kommer att gå under benämningen nystilar. Den dominerande stilen bland nystilarna blir nyrenässansen. 

Stilen är starkt inspirerad av antikens klassiska formspråk som anses vara en slags grundstil. Genom internationella tidskrifter sprids kunskapen om det nya idealet och i Sverige blickar arkitekterna mot Europas storstäder. 

I Sverige råder det högkonjunktur och industrin börjar blomstra. För städerna innebär tiden en kraftig utveckling. Nya verksamheter och industrier etablerar sig och landsbygdsbefolkningen blir i hög grad stadsbor. Detta medför en extremt ohälsosam trångboddhet. Bostadsbyggandet tar ordentlig fart och i Stockholm råder en byggboom. Sambandet mellan byggboomen och det rådande stilidealet medför att nyrenässansen blir den dominerande stilen bland stenstadens byggnader. För de som har råd och möjlighet finns en utväg från stadens osunda boenden. Nya förbindelser, exempelvis tåg och båt, bidrar till att populära områden runt våra kuster och skärgårdar bebyggs med grosshandlarvillor som sommarnöjen för framgångsrika familjer. Sammantaget innebär detta att arkitekturens stilideal tar olika parallella uttryck under decenniet beroende på plats och behov och i sommarnöjena återspeglas det som kom att kallas schweitzerstilen.

Tack vare den industriella utvecklingen uppförs de flesta byggnader på 1880-talet med hjälp av förtillverkade byggnadsdelar. Balkonger, trappor och räcken är fabrikstillverkade liksom snickerier och dörrar. I mönsterböcker och varukataloger, s k priskuranter, kan arkitekter och byggmästare fritt välja efter tycke och smak. 

Fasadernas stiluttryck

I stenstaden är nyrenässansens fasader uppbyggda med symmetriskt placerade fönster och entréparti. På fasaderna placeras formelement som utgår från antiken och renässansens ideal med pilastrar, kolonner, kornischer, segmentbågar och frontoner samt mindre detaljer som akantusblad, maskaroner och voluter. Graden av utsmyckning markerar husets status och varje våning får en egen karaktär. Fasadens bottenvåning försöker efterlikna huggna naturstensblock, därefter kommer de mer påkostade lägenheterna med rik fasaddekor. Avslutningsvis har den översta våningen enklare utsmyckning, lägre våningshöjd och fönster. Gårdsfasaderna utsmyckas inte överhuvudtaget. Fönstren (länk) har stora öppningar som är lite indragna i murlivet. De utformas vanligtvis med en korsande mitt- och tvärpost och fyra utåtgående bågar. Fasaderna putsas i lugna ljusa, ganska svaga kulörer, exempelvis gulbeige, gulvit eller gråvit och sockeln målas i en stengrå kulör. Fönstersnickerierna målas med linoljefärg i mörka, nötbruna eller mörkt grågröna kulörer. Taken är av falsad plåt, svart eller röd.

Entrén till husen är tydligt markerad genom en dekorativ omfattning, även i de fall huset i övrigt har en mer blygsam dekor. Portarna har kraftiga vackra pardörrar av trä med tjockt och slipat glas. Trapphusen har en betydelsefull roll och välkomnar besökaren genom bland annat marmorimiterande väggar, paneler, dekorer och målade glas. Materialen anpassas efter husets status.

Den samtida villan uppförs med paneler i både stående och liggande form samt överdådiga lövsågade snickerier. Fasaderna pryds av glasverandor som, liksom pardörrar och fönster, gärna förses med färgade och mönstrade glas. 

1880-talets bostad

Flerbostadshusen uppförs ofta med olika lägenhetsstorlekar inom samma byggnad. I städernas gatuhus placeras i första hand de större lägenheterna med flera sällskapsrum och i gårdshusen inreds mindre lägenheter med stora arbetarfamiljer. För att dryga ut hushållskassan I arbetarfamiljernas redan trånga lägenheter har man dessutom ofta inneboende för att dryga ut hushållskassan. Förutom trångboddheten utmärks klasskillnaderna även i lägenheternas standard. Lägenheterna förses i första hand med vatten som hämtas från en pump på gården eller kallt vatten i kökskran. I köket lagas maten på en vedspis av järn. Råvarorna förvaras i ett skafferi och det som behövs kylas placeras i ett isskåp. Toaletter består vanligast av torrdass på gårdarna eller på villatomten om du är villaägare. I ett påkostat flerbostadshus kan dasset vara placerat i anslutning till trapphuset. Bada gör man i en balja och tvätten tvättas i en gryta på järnspisen. Uppvärmningen sker genom kakelugn eller kamin och bostäderna upplyses med stearin eller fotogenlampor.



Matsal i typisk nyrenässansstil från 1884

Bostädernas interiörer är starkt påverkade av modet vid tiden och skulle enligt tidens ideal vara mörka. I borgerliga bostäder inreds finrummen i bestämda nystilar, och så har det varit sedan några decennier tillbaka. Matsalen som är borgarnas viktigaste rum och populärt familjerum inreds i nyrenässansstil med mörka färger som nougatbrun, ockra och mörkröd. På väggarna sitter höga paneler och tapeter. Taken är rikt dekorerade med både stucklister och takrosett i flertalet färger.

På golvet ligger vanligtvis brädgolv. Rummet fylls med möbler i mörka träslag. Ett matsalsbord är placerat mitt i rummet och kröns av en stor ljuskrona. I vissa fall finns även fasta skåp samt prydnadsföremål, mässingljustakar, fotografier, gröna växter och vid fönstren hängs sammetstextilier.

Salong 1880-tal. Observera den mönstrade mattan täckt av ytterligare en matta.

Vid någon av väggarna står ofta ett piano där barnen eller någon inhyrd pianist spelar för gästerna. Salongen inreds med ljusare färgskala, nätta grupper, emmor och soffor med svängda ben. Tambur och herrum är mörka och ombonade, gärna i orientalisk eller nordisk stil, med mörka väggpaneler medan sovrum och barnkammare har vitaktiga snickerier och blommiga tapeter. Mellan finrummen placeras höga pardörrar medan dörrar till privata, enklare utrymmen är enkeldörrar. I mindre bostäder får flera funktioner samsas i samma rum. Extra tydligt är det i köket som i många fall både används som sällskapsrum och sovrum. 

1890-tal - Äkta och ädla material

1890-talet präglas av arkitekternas sökande och behov av nya stiluttryck. Man hävdade att 1880-talets flerbostadshus var av låg teknisk kvalitet och överdekorerade med gipsornament utan funktion. Känslan för det material, d v s stenen, som gipsen egentligen imiterade hade gått förlorad. I stället efterfrågas ärlighet och äkthet i materialen och arkitekturen. Nya estetiska värderingar växer fram, visserligen med historiska stilar såsom gotik, renässans och barock, men de kombinerades på nya sätt. Influenserna hämtas från franska 1500- och 1600-talsslott samt från den danska Christian IV-stilen.

1890-talet är en expansiv period i svenskt näringsliv. Högkonjunkturen bidrar till att byggnader för sjukhus, skolor och kultur expanderar. Stora områden i städerna växer för både bostad- och industriändamål. Kommersiella byggnader uppförs samtidigt som nya kommunikationsmedel bidrar till att de första permanenta villaområdena växer fram. I små och medelstora städer byggs stora villor i centrala kvarter för den lokala överklassen och omkring bruks- och industrisamhällen växer en kåkbebyggelse för arbetare fram. Avgörande för villaarkitekturens framväxt är tillgången på billiga trävaror genom massproduktion.

Stiluttrycket i fasader

Arkitekturen under 1890-talet är i stora drag en revolt mot 1880-talets stil. Istället för symmetriska fasader utformas de asymmetriska med olikformade fönster som placeras efter rummens behov, en nyhet som skapar helt nya förutsättningar för fasadarkitekturen. Stor omsorg läggs på fantasifulla taksiluetter med både torn och gavelpartier som sköt upp över taklisten samt dekorationer av smide och gjutjärn i balkonger, ankarslut och tornspiror. Fasaderna utformas med ”äkta material” vilket betyder att tegel och natursten är synliga och konstruktiva detaljer som valvslagningar över fönster framhävs med natursten. Fönstren, liksom porten placeras oregelbundet på fasaden. Fönstrens överstycken är ofta både raka och välvda på samma hus. Snickerierna målas i mörk ton, exempelvis brun, rödbrun eller grönt. Taken består av målad plåt eller skiffer. Trapphusen är rikt utsmyckade och nu förekommer inspiration av medeltida miljöer med populära inslag som kryssvalv, gotiska spetsbågar och fyrpass.



Hörnet Storgatan-Torstenssongatan på Östermalm i Stockholm. 1890-tal.

Även inom villaarkitekturen uppvisas arkitekternas önskan om äkta material och assymmetri genom olika höga byggnadsvolymer, framträdande konstruktiva detaljer samt variation av takutformningar. I norra och mellersta Sverige uppförs husen vanligtvis med träfasader med både stående och liggande bräder medan tegelfasader är vanliga i den södra delen av Sverige. Fasaderna följer flerbostädernas arkitektur med torn och tinnar och smyckas med snickarglädje på glasverandor och gavelspetsar. Färgade glasrutor i fönster och verandor är populära. Husen målas ofta i en ljus linoljefärg som får en mörkare nyans vid fönsteromfattningarna och därefter ännu mörkare nyans på fönsterbågarna. Populärt är gula fasader med bruna listverk, eller en kombination av grönt och grått. 

1890-talets bostad

Under 1890-talet introduceras några viktiga moderniteter i nybyggda, exklusiva bostadshus. I riktigt stora lägenheter och villor installeras en egen torrklosett och plats för badkar. Nu gör även elektriciteten intåg och kupor med mönsterblästrade glas sprider ljus på väl valda platser och lampan tänds med en vridströmbrytare. Men för de allra flesta gäller dock fortfarande torrdass på gården, delat bad och belysning genom fotogenlampor av mässing eller glas. Mot slutet av decenniet monteras hissar i de mest påkostade flerbostadshusen vilket förändrar våningsplanens tidigare statusfördelning. 

De nyuppförda villorna förses med kök och finrum likt stadsvåningarna. Livet i villan ser mycket olika ut beroende på vilken samhällsklass du tillhör. För arbetarbefolkningen bor många på en begränsad yta och villan är uppdelad till flera bostäder för uthyrning. Om man jämför med stadslägenheten är dock livsmiljön mycket bättre med tanke på trädgården och dess möjlighet till odling för det egna hushållet. Villorna inreds i första hand för ett trivsamt familjeliv istället för representation. Det faller sig ganska naturligt eftersom ägarna föredrar att bo utanför staden och frivilligt avstår från sällskapslivets tillfälliga bjudningar och besök. 

Likt 1880-talet är 1890-talets bostäder mörkt inredda med finrummen i förutbestämda nystilar. Den fasta inredningen platsbyggs men är massproducerad. I olika fabriktillverkares kataloger kan man välja produkter i en mängd stilvariationer till ett billigt pris. Golv, snickerier, tapeter, tak och dörrar utformas till egna sammanhängande rumsgrupper. Rummen uppvärms av kakelugnar och fylls av möbler i olika stilar, tunga dukar, plysch och draperier samt gröna växter på piedestaler. I köket är det populärt med pärlspontpanel.

Fönster 1880-tal

Fönstrens utformning och indelning brukar vara en säker vägledning för att kunna avläsa en byggnads ålder. Fönstrens storlek, utformning och placering är ett av de viktigaste inslagen i både fasadernas och rummens uttryck. Fönsterprofilernas utformning har stor betydelse för ljusets spridning i rummet. En profilerad list leder ljuset stegvis in i rummet.

Under 1880-talet delas fönstren in med mitt- och tvärpost. De två övre rutorna är näst intill kvadratiska medan de under tvärposten är större, rektangulära. Tvärposten behövs för att de smäckra bågarna av kärnvirke ska orka bära de stora glasrutorna. Fönstren består av enkelglas som är utåtgående och som stängs med hjälp av hasp och stjärthage. Under det kalla vinterhalvåret kompletteras fönstren invändigt av lösa inåtgående innanbågar som får tätas genom klisterremsor. Ett innanfönster per rum förses med gångjärn så att det går att vädra. Fönstersnickerierna målas med oljefärg i mörkare färger såsom brunt eller grågrönt.

Fönster 1890-tal

Under 1890-talet börjar man, till skillnad mot 1880, att använda olika fönsterformer på samma fasad. 1890-talets tidstypiska fönster har en mitt- och tvärpost. Under tvärposten finns två bågar medan det ovan tvärposten kan vara en hel båge. Antingen med en bågformad ovandel, eller en rak. Typiskt för tiden är även att de spetsbågiga fönstren utformas efter gotikens ideal. Snickerierna är smäckra och tillsammans med de stora glasytorna släpps dagsljuset in i stora mängder. Likt 1880-talet består fönstren av ytter- och innerbågar. Innanbågarna tas ut på våren för bättre vädring och ljus men sätts in på hösten igen. Mot slutet av decenniet introduceras det kopplade fönstret, men det skulle dröja innan det blev vanligt. De nya kopplade fönstren stängs med spanjoletter. För flerbostadshusen målas snickerierna i mörka kulörer av brunt eller grått. Villornas färgsättning bygger på kontraster mellan olika färger på båge och karm samt foder.

Ytterportar – 1880-tal

Ytterporten och dess inramning har en stor betydelse för husets status och det är viktigt att den inarbetas i övriga fasadens mönster. Under 1880-talet är porten konstfullt utformad som en stor pardörr i trä med glasade övre delar och ett ovanfönster i vilket gatunumret är målat i guld. De glasade partierna har stor betydelse eftersom de släpper in det viktiga dagsljuset i trapphuset. Ibland etsades glaset med motiv som beställs ur glasmästarens kataloger. Särskilt omtyckt är stiliserade urnor med blommor och blad. Dörrbladen är dekorativt bearbetade med klassicistiska ornament som exempelvis äggstavslist och dess nederdel hade snidade fyllningar. Träportarna är täckmålade i mörk kulör, helst brun. Portarna öppnas med hjälp av en greppstång av trä eller mässing på utsirade fästen av järn eller mässing.

Ytterportar – 1890-tal

Portarna under 1890-talet visar en mängd variationer beroende på vilken stilepok arkitekten inspireras av. Ofta är porten asymmetriskt placerad i fasaden och intresset för äkta material återspeglas genom att omfattningen är av sten. Själva porten är en pardörr av fernissat trä med ett rundbågigt ovanfönster som släpper in dagsljus i trapphuset. Dörrbladen är inåtgående och har fönsterrutor. Det enorma intresset för smidesdetaljer kommer till uttryck i dekorativa galler, placerade så att de täcker och skyddar fönsterrutorna. Dörrbladens nederdel har snidade dekorer. Handtagen är ofta korta och kraftiga av mässing, och välkomnande utformade.

Till villan är ytterdörren i regel utåtgående pardörr som innanför kompletteras av ytterligare ett par dörrar. Pardörren är utformad med tre fyllningar, vanligtvis är den översta en glasruta. Den tillverkas ofta efter snickeriers mönsterböcker och målas i linoljefärg med mustiga kulörer, exempelvis mörk ockra, brun umbra, engelskt rött eller kromoxidgrönt. Dörrtrycken är päronformade med separata nyckelskyltar av mässing.

Trapphus - 1880-tal

Trapphuset har genom alla tider haft en central funktion som en välkomnande hall och samtidigt visa besökaren vilken status de boende i huset har. Rummet är tidigt ett viktigt arkitektoniskt uttrycksmedel men har med tiden fått en underordnad betydelse.  

Under nyrenässansens stilepok värderas hantverket att kunna imitera dyrbara material högt. Väggarna dekoreras med väggfält inramade av lister eller kolonner i en mängd olika material. I de mest exklusiva trapphusen förses golv, väggar samt ornament och utsmyckningar med äkta marmor och snickerier i ädla trämaterial. Olika stensorter med olika färger kombineras och hämtas främst från Italien, exempelvis vit från Cararra, gul från Siena och röd Rosso Brocatello från Verona. Det hämtas även från Mellaneuropa, t ex en grönsvart med vitt mönster från Vert de Mer, svart från Port d´Or och röd Rouge Royal från Belgien. Från Sverige kommer den populära gröna Kolmårdsmarmorn, kalksten, granit och sandsten.

Mindre påkostade trapphus eftersträvar samma stiluttryck genom illusionsmålade väggar i stucco lustro och grisailleteknik. Snickerier ådringsmålas för att uppnå känslan av dyrare träslag, vanligtvis ek eller mahogny. I de enklaste trapphusen är väggarna målade med en mörk bröstning och en bård.

Taken är rikligt dekorerade med stuckdekorationer som målas med mustiga färger, aldrig vitt. Schablonmålning i rött, grönt, ultramarint, brunt och guld är populärt. Omtyckta mönster som exempelvis meanderbården och blomrankor hämtades ur mönsterböcker.

Golven består av marmor eller kalksten i olika mönster. Nu har även keramiska plattor, engelska tiles, fått stor spridning. Plattorna läggs i färgstarka geometriska mönster, gärna i stjärnmönster, och med en mörk fris runt om.

Trappan är antingen murad med kalkstensskivor eller en gjutjärnstrappa. Stolpar och räcken är rikt utsirade och målas i svart eller andra mörka kulörer. Modellerna kan väljas ur kataloger hos gjutjärnfabriker. Längs väggarna sitter runda handledare av trä med svarvade ändar och fästen av gjutjärn. Handledaren innanför ytterdörren, i entréhallen, är ofta lite kraftigare och mer profilerad.

I trapplöpet sitter målade eller blästrade fönster som ger ett nödvändigt ljus och samtidigt hindrar utblicken över gården.

Vanligtvis består våningsplanen av herrskapets stora huvudentré samt en mindre entré som leder till köket och används av tjänstefolk och bud. I riktigt påkostade hus kan det även finnas ett helt separat trapphus för tjänstefolket. I särskilt stora våningar kan våningsplanets hela vägg vara täckt av trä och glaspartier som släpper in det viktiga ljuset i lägenheten. Lägenhetsdörrarna består av pardörrar, ofta med dekorativa överstycken, och tre fyllningar varav en fyllning är glasad. Köksdörrar eller lägenhetsdörrar i enklare bostadshus är enkla fyllningsdörrar. Dörrarna är mörklaserade eller ådringsmålade i ek, valnöt eller mahogny. Dörrarna har handtag av svartmålat trä, fäste av mässing och en rosett runt trycket. Nedanför finns en separat nyckelskylt. Vid sidan av dörren, på dörrfodret, sitter en ringklocka.

Trapphuset upplyses med hjälp av gasbelysning. Från en takrosett i taket hänger ofta en lykta. Det kan även sitta lyktor på väggen.

Trapphus - 1890-tal

1890-talets stilblandning avspeglas i utformningen av trapphusen, framförallt i påkostade hus. Nu förekommer trapphus inspirerade av medeltida miljöer med populära inslag som kryssvalv, gotiska spetsbågar och fyrpass. Det förekommer dock fortfarande många likheter med 1880-talets trapphus genom marmoreringsmålade väggar, ådringsmålade snickerier och överdådigt smyckade tak indelade till kryssvalv, stjärnvalv och kassettak. Hela trapphuset är som en väl sammansatt komposition och skapar en egen värld av former och färger. I enklare trapphus är väggarna målade med mörk bröstning, bård och ljusare ovanfält. Taken är målade i bruten vit och har gipslister (stuckatur).

Golven läggs i mönster av olika sorters marmor, engelska tiles eller röd och grå kalksten. Nu börjar även terrazzostenen bli vanligt. Den kan platsgjutas eller läggas som plattor av cementmosaik och används som ett billigare alternativ i trapphusen.

Från våningsplanen kan lägenheterna i rikt påkostade hus nås genom helfranska fyllningsdörrar med brevinkast och höga rikt utsirade dörröverstycken i gips eller trä. Köksdörrar eller lägenhetsdörrar i enklare bostadshus är enkla fyllningsdörrar. Hela partiet inklusive foder är laserade i samma mörka nyans. I dörrbladen sitter vanligtvis etsade glas, vilka både till format och mönster beställs ur glasfabrikanternas kataloger. Dörrtrycken finns i många varianter men är vanligtvis konformade i metall eller svart trä med en knopp i metall som avslutar trycket. Elektriska ringklockor installeras.

I 1890-talets trapphus är hissen en stor nyhet. Hissen bidrar till att även högt belägna lägenheter blir populära. Hisschaktet placeras i trappspindeln och utformas av smide med galler, vilket skapar genomsikt.

Elektrisk belysning börjar installeras i gatuhusen. Ljuset är exklusivt och lyktorna smyckas i glas och konstsmide.

Lampor/Belysning – 1890-tal

Svenska hem är fram till tidigt 1900-tal till stor del helt styrda av dagsljuset. När det mörknat skapas ljus genom vaxljus, lysstickor eller oljelampor och för de som hade råd fanns från 1800-talet även fotogenlampor. Om kvällarna samlades familjemedlemmarna runt en ljuskälla och inte förrän vid fester upplystes hela hemmen. Mot slutet av 1800-talet blir stadens fastighetsägare ålagda att sätta upp gaslyktor på sina hus för att på så vis skapa ljus i stadsrummet. Nu kommer även det första elektriska ljuset och används inledningsvis på arbetsplatser och i butiker för att minska brandfaran och förbättra arbetsvillkoren.

Under 1890-talet är de vanligaste ljuskällorna i hemmen fotogenlampor i mässing eller glas. El börjar installeras i påkostade hus vilket förändrade livet i bostaden. Kupor med mönsterblästrade glas spred ljuset. Som exempel har 22 % av stockholmarna elektrisk belysning 1912. Tio år senare är siffran 80 %. På landsbygden kom det dock att dröja länge innan det nådde gårdarna.

I hemmen används den första elen huvudsakligen till takbelysning. Ljuspunkterna har därefter utökats. De första elektriska golvlamporna kring år 1900 är ganska bastanta konstruktioner i gjuten mässing, svarvat trä eller smidesstål. 

Eldragningarna är synliga av tvinnade textilsladdar som fästes på porslinsisolatorer i tak och väggar. Först på 1930-talet blir de gömda inne i väggarna i stadslägenheterna. Genomgångar i väggar är av porslinsrör. Alla strömbrytare och uttag är utanpåliggande och monterade på plattor. Från början är de tillverkade av vitt eller svart porslin. Strömbrytare är av vridmodell där man tänder och släcker genom att vrida på strömbrytaren.

Såväl vägg- som taklampor förses runt sekelskiftet 1900 ofta med en träplatta som en distans för att ge utrymme för kopplingen mellan knoppledningen och lampan. Dessa plattor förekommer ända in på 1920-talet. Träplattan kunde antingen vara mörkbrun eller målad i samma färg som väggen. 

I flerfamiljsbostädernas portar hängdes armaturer. De första består av en enkel naken glödlampa men utvecklas till en glaslykta för att mildra bländning.

Under det sena 1800-talet börjar det bli vanligt att antikfärga mässingen för att ge lamporna ett äldre utseende. I början av 1900-talet är blank mässing återigen populärt medan de mörka tonerna återigen blir populära under 1910-talet och under 1930- och 1940-talen.



Golv - 1880- & 1890-tal

Vanligtvis utgörs golven av spontat golvträ av furu eller gran med förskjutna skarvar och fast eller lös fjäder. Längs väggarna finns ofta en något bredare frisbräda. Golven kan behandlas som skurgolv men även med fernissa eller målning med linoljefärg. Många golv är tänkta att täckas med linoleummattor och då håller man generellt lägre kvalitet på virket och läggningen.

Linoleummattan (även kallad korkmatta) kommer under 1890-talet att bli mycket populär. Mattan är exklusiv och kan läggas över hela rumsgolv eller som en mindre matta. De är ofta i många olika kulörer eller efterliknade äkta mattor. Det tryckta mönstret är ofta parkettimiterande, blommotiv eller textilmönster.

Under senare delen av 1800-talet börjar ekparketten att tillverkas på snickerifabrik och blir populär i finrummet, framförallt matsalen. Den har dock sedan länge använts i herrgårdar. Parketten levereras i färdiga rutor, ofta med geometriska mönster av stjärnor, rutor eller romber. Golvet får en skinande yta genom att det vaxas och poleras. Även stavparketten används, främst i sällskapsrum, genom att små stavar spikas på ett underlag av brädor.

Likt flerbostadshusens trapphus förses påkostade villors entréer med golv av klinkers efter engelska förebilder, så kallade Victorian floor tiles.

Tapeter - 1880- & 1890-tal

1800-talets slut domineras av tapeter med vilda, till synes ostrukturerade blommönster. För det mesta rör det sig om fantasiblommor.  Därtill är tapeter med textilimitation populära. Till en början dominerar mörka bottenfärger, men mot 1900 blir de ljusare. 1890-talets mest populära bottenfärg är ljus créme som är vacker mot mörka mönster eller klara färger som rött och blått.

Tapetserade väggytor anpassas efter de olika rumstyperna. I matsalen kommer den höga panelen kompletteras av mörka tapeter efter nyrenässansen ideal, ofta av storblommiga i kraftiga färger som rött, grönt, guld och svart eller imiterande gyllenlädertapeter.

Salongens väggar kan vara ljusare pastellfärger med inslag av guld, sidenimiterande eller annan textilimitation. I herrummet är det populärt med den orientaliska stilen med motiv från exotiska kulturer som japans körsbärsgrenar eller vävmönster från orientens mattor.

Till sängkammaren väljs ofta blommönstrade tapeter. I hallen används t ex tapeter med ekådring eller murimitation. Om köken är tapetserade kan de vara småmönstrade med geometriska mönster, trä- eller kakelimiterade. Ofta är de fernissade för att kunna torkas rent enkelt.

Exempel på tapeter från sent 1800-tal, Lim och Handtryck. Du hittar dem även i vår webbshop under "Tapeter".

Snickerier - 1880- & 1890-tal

Under århundraden har det funnits lister med funktionen att täcka över skarvar mellan olika byggnadsdelar. Snickerierna har tacksamt utformats för att förstärka tidens stilideal. Under 1880- och 1890-talen används paneler i olika höjder och olika utformningar beroende på rummets funktion. I matsalen och tamburen placeras den högsta panelen med kraftigt profilerade fyllningar och en avslutande smal hylla för prydnadssaker. I övriga sällskapsrum är det populärt med sockelpanel (tredelad golvsockel), ca 30-40 cm hög, bestående av en profilerad sockel, en slät bräda och en avslutande profilerad bröstlist. Den enklaste varianten av golvsockel är kraftig och rikt profilerad. Panelerna målas i brunt eller ockra, eller träimitation för att efterlikna ek eller mahogny.

Under fönstren finns något som kallas bröstpanel och går upp till fönstrets karm. Panelen har ramar och fyllningar som målas i olika kulörer. Även fönsternischen är klädd med panel, s k smygpanel. Tillsammans målas panelerna i den ton som är utgångspunkt för rummets funktion och tänkta nystil. Trappor, hallar, serveringsgångar och kök kläds vanligtvis med pärlspont med krönlist. I köket och sovrummet är det vanligt med vitmålade lister. 

Dörrfoder och dörrgesims med tandsnitt, en profil hämtad från den klassiska arkitekturen. De kunde pryda både dörrar och fönster, ute och inne. 

Stuckatur - 1880- & 1890-tal

Stucklister, takrosetter och övriga ornament tillverkas i stor mängd i stuckatörens verkstad och monteras på plats. Hantverket kommer till Sverige på 1500-talet och växer successivt. Vid 1800-talets slut används många formspråk samtidigt beroende på vad rummet används till. Under 1920-talet blir formerna enklare och mer stilrena.

Sällskapsrummens tak har en mycket stor betydelse för dess karaktär och stor omsorg läggs på dess motiv. Här är taken rikligt dekorerade, indelade med lister och friser till häftiga mönster som dekormålas, långt ifrån dagens vitmålade tak. Formerna anpassas för att passa in i den tänkta stilen för rummet. Matsalarnas tak har en stramare nyrenässans i mörk färgskala, medan salongens böljande nyrokokotak är ljusare, dock inte vitt utan snarare pastellfärgade med inslag av guld.

Taken ramas in av stucklister med klassicistiska motiv som akantusblad, blomgirlanger och urnor. Mitt på taket placeras en takrosett med krok för ljuskronor med levande ljus. Utöver dess dekorativa funktion har den även den viktiga funktionen att skydda de lättantändliga taken från levande ljus och fotogenlampor. I kök, sovrum och hall är det ofta enklare tak med hålkäl, d v s putsad rundning mellan vägg och tak. I köken kan det sitta pärlspontstak. 

Takrosetterna var stora och kraftiga. De allra mest utsmyckade återfanns i sviten med sällskapsrum som i lägenheter alltid låg ut mot gatan.

Dörrar - 1880- & 1890-tal

Fram till mitten av 1930-talet är dörrar utformade med ram och fyllning, även om det mot slutet är i ett ganska förenklat tillstånd, från profilhyvlade träramar till fanerat lamellträ eller träfiberskiva. Hur dörrarnas fyllningar och profiler såg ut hade stor betydelse för bostadens gestaltning och dörrtryckena är likaså en viktig del av helhetsintrycket.

1880- och 1890-talets innerdörrar består av kraftigt profilerade fyllningsdörrar av massivt trä som förtillverkats. I illustrerade kataloger kan beställaren fritt välja utformning och antalet fyllningar. Till sällskapsrummen placeras ståndsmässiga pardörrar, gärna försedda med höga dekorativa överstycken av snidat trä eller gips. Dessa väljs med omsorg om rummens specifika funktioner och bestämda stil. En populär pardörr är den med två höga rektangulära fyllningar och en smal liggande emellan. Men det förekommer även andra varianter, bland annat med kvadrater. Till bostadens privata avdelning, exempelvis kök och sovrum, sitter enkeldörrar med fyra stående och en liggande fyllning. Dörrarna öppnas vanligtvis med konformade handtag i svartmålat trä med en liten knopp längst ut och fäste av mässing och separata runda små nyckelskyltar. Det finns även enkla kammarlås.

Dörrarna omgavs av dörrfoder med kraftiga profiler och avslutades med fodersocklar mot golv. Många dörrpartier, inklusive överstycken, som idag har målats vita är ursprungligen i en träimitation. 

Eldstäder - 1880- & 1890-tal

I den borgerliga bostaden under 1880-talet inreds rummen med olikformade kakelugnar präglade av rummets stilideal. Påkostade dekorativa kakelugnar placeras i sällskapsrummen medan enklare placeras i sovrum. I tamburen har ofta kakelugnen en spegel. Kakelugnarnas olika delar kan fritt väljas och kombineras ihop efter smak genom fabrikanternas priskuranter. Populära dekorer är palmettbladet, urnor och snäckformer. Kakelugnarna i renässansstil kännetecknas av mörkt kakel med reliefmönster. De kan ha små kvadratiska skålade kakel, pottkakel, ofta i grön eller brun majolikaglasyr. Till enklare rum samt hos allmogen, arbetarna och tjänstefolket placeras dock vita släta kakelugnar med ornerat krön, med antingen runt eller rektangulär form. Det kan även förekomma kakelugnar med heltäckande reliefmönster.

De historiserande stilarna kritiseras i slutet av decenniet och istället prioriteras det ”äkta”, vilket innebär att den svenska 1700-tals kakelugnen med fötter av kakel och fasade hörn blir en förebild.

Kök - 1880-1900

Livet i köket är under det sena 1800-talet och tidiga 1900-talet ganska olikt våra kök idag, både hur vi använder dem, men framförallt ur en teknisk synvinkel. I arbetarbostäderna är köket en samlingsplats för både matlagning, umgänge och fungerar som sovplats. Det är inte ovanligt att hela familjen bor i rummet, dessutom med inneboende. Här samlas man vid vedspisen, eller vid kakelugnen med värmeskåp, och runt om i rummet står kanske ett skåp eller öppna hyllor för redskap.

I påkostade lägenheter och villor ser det annorlunda ut. Här är köket en ren arbetsplats med egen utgång så att inte köksbuden, tjänstefolket och ibland även hushållets barn ska trampa in genom finingången. Herrskapet sätter inte sin fot i köket och för att inte störas av allt skrammel och matos placeras alltid köket mot gården, eller norr, så långt från finrummen som går. Från köket går en serveringsgång mot matsalen. Serveringsgången innehåller höga vackra platsbyggda skåp med underskåp för grövre redskap, lådor för bestick samt ovanskåp med serviceporslin, glas och terriner. Det kan även finnas en liten arbetsyta för uppställning och ett litet diskutrymme med vask.

Inne i köket däremot står grytor och verktyg på öppna hyllor eller krokar. Mat och specerier är placerade i ett skafferi, ofta av pärlspont, som står mot ytterväggen med antingen fönster eller ventil vilket är ett sätt att hålla kylan. I köket, eller i ett nära beläget rum, finns även ett isskåp dit iskarlen levererar isblock regelbundet.

Maten bereds på en låg disk/- och arbetsbänk med underskåp och en toppskiva av carrarramarmor. Marmorn är ett utmärkt underlag för hanteringen av maten och efter middagen diskas redskapen och porslinet i en balja som står på bänken, vilket kan förklara dess låga höjd. Längs diskbänken är ett stänkskydd som likt skivan kunde vara av marmor eller zink. Om bänken enbart används som arbetsbänk är den ofta trären, eller möjligtvis oljad. I köket finns en vask men den används bara som avlopp. Omkring vasken kan vara både zinkplåt eller emaljerad gjutjärn.

Under 1890-talet börjar köket förses med ett högt väggfast skåp, som ett skänkskåp. Skåpet öppnas med nyckel och har träknoppar som handtag. Liksom arbetsbänkens underskåp och serveringsgångens skåpsinredning utformas skåpet av massivt trä med profilerade halvfranska fyllningsdörrar målade med linolja. 

Kökets hjärta består av vedspisen och runt spisen sätts kakel med fasade kanter utan fog och är det extra påkostat kan kaklet även förses med bårder och pilastrar. (Springan tätades med krita, pigment och vatten och senare med vit kakelfog.)

Köket har en lägre status än de flesta andra rum och medan sällskapsrummen förses med överdådiga snickerier och dekorer ser man till att köket är enkelt att torka av och hålla rent. Väggarna kan vara slätputsade, men det är framförallt väldigt populärt att klä dem och taket i pärlspontspanel. Vissa väljer även att sätta tapeter. Snickerierna täckmålas eller ådringsmålas dock i samma kulörer som övriga bostaden. Ekimiterande målning som fernissas för att bli blank och lättorkad, är vanlig från sent 1800-tal till sekelskiftet 1900. 

Hygien - 1880-1900

Vid 1800-talets andra hälft består den dagliga hygienen av att tvätta händer och ansikte med hjälp av tvättkanna och tvättfat. Bada gör man sällan och då i en balja på köksgolvet. För dem som inte har kallvatten draget till huset hämtas vattnet från en brunn på gården som värms på spisen. I och med den tekniska utvecklingen kommer renlighet och smuts bli en tydlig gräns mellan rika och fattiga. För dem som har råd inreds till en början ett litet tvättrum inom bostaden som kallas toilett och har tvättställ och toilettbord. Vid slutet av 1800-talet börjar en del av de mest förnäma våningarna förses med ett eget badkar och i villorna börjar de förekomma i källarvåningarna. Badkaren är fristående av gjutjärn och fötterna kan vara formade som både lejontassar och fågelklor. Tvättställen har ofta en separat varm- och kallvattenkran. De är djupa och har en uppdragen bakkant som skyddar mot stänkande vatten. Kranarna har fram till 1940-talet ofta en porslinsknapp med texten varmt eller kallt. Rummet inreds med keramiska plattor, kalksten eller marmor på golv. Väggarna förses med pärlspont eller kakel och detaljer är utförda av mässing.

För de allra flesta är det egna badrummet en oerhörd lyx och nästan helt otänkbart. Deras verklighet är fortsatt baljan i köket, eller möjligtvis ett gemensamt badkar i hyreshusets källare.

Toalettbehoven utförs på torrdass placerade på gården, vinden, eller om man tillhör borgarklassen kan det finnas ett torrdass inom bostaden eller trapphuset. Fashionabla lägenheter börjar förses med vattenklosett omkring sekelskiftet 1900.


JavaScript seem to be disabled in your browser.

You must have JavaScript enabled in your browser to utilize the functionality of this website.