~ 1910-1920: Nationalromantik

Allmänt om Nationalromantiken

Under 1910-talet avlöses den tidigare rådande jugendstilen av en ny arkitekturstil som kallas nationalromantik. Gradvis ersätts jugendstilens mjuka former som anses konstlade, av en ”äkta och ärlig” arkitektur grundad i äldre svensk byggnadstradition. Nationalromantiken växer fram som en nationalistisk gren av romantiken och förekommer i de flesta länder från sent 1800-tal, framförallt inom konst, litteratur och musik. I Europa kulminerar det tidigare oroliga läget i Första världskriget 1914-1918 och de flesta europeiska länder utvecklar sin egen nationalromantiska stil. Nationalromantiken bygger på en romantisk vurm för den genuina, trygga och välkända inhemska byggnadskulturen. I Sverige framhävs den egna hembygden och Gamla stan, Visby och Vasaslotten ses som inspiration, samtidigt som äldre medeltida byggnader och detaljer mäts upp. Stilen inspireras även av tyska, danska och engelska förebilder. Exempel från denna period är Skansens grundande liksom Nationalmuseet i Stockholm.

Efter krigsutbrottet präglas Sverige av arbetslöshet och brist på byggnadsmaterial. Bostadsbyggandet avstannar och bostadsbristen ökar. De byggnader som uppförs har stora lägenheter med hög standard och byggs av byggmästarfirmor eller bostadsrättsföreningar. Villabebyggelsen blir däremot eftertraktad då den kan avhjälpa livsmedelskrisen genom egen odling. Det är dock ouppnåeligt för de flesta. Det villabyggande som ändå genomförs sker genom egnahemsrörelsen, ideella föreningar och fastighetsbolag. Husen är till viss del prefabricerade och marknadsförs genom annonser och villakataloger.

Stiluttrycket i fasader

Den nationalromantiska stilen kännetecknas av dominerande tunga, slutna fasader av tegel eller puts med höga branta tegeltak, för att knyta an till vasatidens borgar. Det nakna teglet maskintillverkas och bränns så att det ska se ut som gammalt handslaget tegel. För att förstärka det ålderdomliga uttrycket placeras ofta dekorativa ankarslut synliga på fasaderna. Andra dekorer är huggna stenfigurer, dekorer av kakel, vågband eller målade fält i dova färger. Vanligtvis förses fasaderna med kantiga burspråk på dekorativa stenkonsoller, och balkonger med räcken av natursten eller smide. Husen står på en naturstenssockel som ofta är av grovhuggen natursten. Portarna är ofta påfallande små och omges av en kraftig omfattning av huggen sten. Fönstren är småspröjsade för att efterlikna medeltida teknik med blyinfattning. De målas i vitt eller brunt och har olika storlek och oregelbunden placering på fasaderna. I de nationalromantiska trapphusen förekommer fantasifulla och lekfulla motiv, exempelvis rankor, riddare och troll i dova blålila, blågröna kulörer.

Villorna under denna period förekommer grovt indelat i tre variationer; en allmogeinspirerad träarkitektur med branta tegeltak, putsade villor med panelade övervåningar i tjärbrunt eller falurödmålat trä samt villor med tunga tegelfasader, mönstermurade detaljer och balkonger med smidesräcken. Fönstren är i regel småspröjsade och mindre än tidigare för att skapa ett ålderdomligt intryck och förses gärna med fönsterluckor. Den faluröda färgen är populär på träfasader, liksom en tjärolja som ger en brunsvart eller mörkbrun kulör. Putsade hus är ofta ljust ockragula eller gråvita.

Villa Mullberget på Djurgården i Stockholm. Byggår 1909.

Den nationalromantiska bostaden

Under 1910-talet börjar arkitekter liksom konstnärer för första gången intressera sig för heminredning, praktiska och vackra bostäder för alla samhällsklasser. Hemutställningen 1917 på Liljevalchs i Stockholm får stor betydelse och visar hur små bostäder kan inredas på ett trivsamt sätt med billiga möbler.

Den tekniska utvecklingen fortsätter, bland annat genom det elektriska ljuset som blir standard i stenstaden och i större villor. Centralvärme, vattenklosetter och badrum i större lägenheter och villor bidrar till en helt ny bostadsstandard. Elspis och dammsugare är decenniets nya tekniska landvinningar.

I påkostade miljöer domineras inredningen av den romantiska historiesynen med inspiration från vikingatiden och medeltiden. Detta syns framförallt genom målade träpaneler i tak, vitkalkade väggar, grova trägolv och rustika fasta sittmöbler i djupa fönsternischer och trappor. Ek och mahogny används i snickerier, men ett billigare alternativ är mörkbetsad furu. Trots att centralvärmen installeras på flera ställen så kompletteras den av kakelugnar. I stora bostäder byggs även öppna spisar som ska påminna om äldre tiders gemenskap kring den öppna elden.

Väggarna smyckas med handvävda textilier i klara färger, ofta i fornnordiska motiv, och i taken är handsmidda kronor vanliga. När det kommer till vardagsvaror slår inte stilen igenom på samma sätt som jugendstilen har gjort. 

Fönster 1910-tal

Nationalromantikens medeltida förebilder återspeglas tydligt på fönstren. För att efterlikna små ålderdomliga blyinfattade glasöppningar förses fönstren med småspröjs. Det är den yttre rutan som är småspröjsad med S-formad profil. Trots de täta spröjsen släpper fönstren in mycket ljus på grund av de smäckra snickerierna i post, karm och båge. Fönstret utformas med två eller tre lufter med rakt ovanstycke och inåtgående och kopplade bågar. Villafönstret är ofta utåtgående. Fönstren stängs med en spanjolett. Snickerierna är av utvalt kådrikt trävirke som täckmålas med linoljefärg, för första gången med vit kulör inom stadsmiljö. De kan även målas bruna och putsade fasader har en bruten vit nyans.

Utöver det ovan nämnda fönstret används även fönster med bågform för dekorativt syfte. Dessa har vanligtvis mitt- och/eller tvärpost. På villor framträder även små rombformade fönster.

Ytterportar – 1910-tal

Nationalromantikens portar ska uppfattas som små, vara assymmetriskt placerade, ofta indragna och undangömda. Vanligt är att ett bågformat fönster är placerat ovan dörren för att ge ljus till trapphallen. Porten är en massiv pardörr eller enkeldörr i ek som klarlackats eller fernissats för att visa materialets äkthet. Ett vanligt reliefmönster på dörrbladet är rombformen, men det förekommer även detaljerade arbeten med naturen som inspiration. I dörren finns vanligtvis en mindre slipad glasöppning och porthandtaget är rustikt, konstnärligt utformat. Handtagen utformas i mässing, brons eller hamrat järn och kan ha dekorer från både djur- och växtriket. 

Trapphus – 1910-tal

I de nationalromantiska trapphusen manifesteras den romantiserade historiesynen genom överväldigande dekorer. Det är vanligt med helt släta ytor som bemålas med fantasifulla, lekfulla motiv, exempelvis rankor, riddare och troll, i dova blålila, blågröna kulörer, vilka ger ett mustigt intryck. Målningarna genomförs av konstnärer eller yrkesmålare, men signeras inte. Det förekommer även mörkbetsade paneler och blank stucco lustro på väggarna. Takmålningarna är ofta mattare genom att kalkfärg målades på torr puts, tekniken kallas al secco. I målningen ingår takbelysningen i motivet.

Golv och trappor har vanligtvis inhemsk kolmårdsmarmor eller kalksten. På golvet läggs den vanligen som rutmönster. I trapploppen sitter blyinfattade fönster likt tidigare decennier, men klarglaset blir allt mer förekommande i takt med att gården städas från torrklosetter.

I trapphallen är handledare mer påkostade och kan vara utformade av kraftigare trä eller mässing. Till våningsplanen är handledarna enklare av runt trä eller skålformat trä. Trappräcket har vanligtvis räcken av trä med svarvade ståndare. Hörnstolparna har vanligen räfflor och en rund topp.

Till lägenheterna blir det mer och mer förekommande med enkeldörrar, även till de mer påkostade lägenheterna. Stora lägenheter har pardörrar för herrskapet och enkeldörrar för tjänstefolket. Riktigt stora lägenheter har ett separat trapphus för tjänstefolket. Dörrbladen är av ek med dekorativa gångjärn, och kan vara betsade i mörka toner, målade i träimitation eller täckmålade. Foder och fodersockel är utformade på samma sätt som de i lägenheterna. Dörrklocka och brevinkast har mjuka former i mässing, brons eller hamrat järn. I början av decenniet sitter dörrtrycket på en långskylt med ett kraftigt trycke, medan det mot slutet är separerat med separat nyckelskylt.

Hisschaktet placeras i trappspindeln och utformas med ett genomsiktligt nät och hissdörrar med strama utsmyckningar. Hisskorgens väggar är klädda med träpanel som ibland ådringsmålas.

Nationalromantikens trapphusbelysning består ofta av hängande lyktor i smide med färgat råglas. Glaskupor kan vara slipade och antingen hänger de eller är monterade direkt mot tak med en sockel av mässing eller smide.

Lampor & Belysning - 1910-tal

I Stockholm har endast ca 20% av invånarna elektrisk belysning år 1910. Men i flerbostadshusens något indragna port hänger ofta en elektrisk lykta av smide och glas. På villafasaden sätts en armatur av t ex kopparplåt med gult pressglas. Även gatunumren kan förses med belysning, antingen i ovanfönstret ovan porten, eller som en lykta i kopparplåt på fasaden.

I påkostade interiörer kan fast takarmatur med nakna glödlampor vara monterade i salens hörn och integrerade i inredningen.

Eldragningarna är utanpåliggande och gjorda av tvinnade textilsladdar som fästs på porslinsisolatorer i tak och väggar. Strömbrytarna och eluttagen är utanpåliggande och oftast monterade på träplattor. 1908 patenteras bakeliten och blir snabbt populär i elprodukter p g a dess värmebeständighet och goda isoleringsförmåga i kombination med att den är billigare än porslin. När det gäller strömbrytare så samexisterar porslin och bakelit i många år och är lika populära under de första årtiondena på 1900-talet. 

Under 1910-talet blir det vanligt att antikfärga mässingen för att ge lamporna ett äldre utseende. Innan introduktionen av volframglödlampor på 1910-talet är skärmar av klarglas vanligast i tak- och vägglampor. Glaset är slipat i mönster för att bryta ljuset och i viss mån förhindra bländning. Det vanligaste mönstret är rutmönster och ofta med en slipad stjärna i botten av glaset.

Under 1900-talets två första decennier blir det även populärt med blästrat och bubbligt glas, så kallat krokodilglas. Innan de starkare volframglödlamporna introduceras på 1910-talet förekommer det opalvita glaset endast i öppna skärmar där man vill rikta ljuset såsom i exempelvis den opalvita skomakareskärmen. Med de starkare glödlamporna kom även behovet av att sprida ljuset utan att blända, vilket bäst görs genom opalvitt glas.

Tapeter - 1910-tal

Under Första världskriget växlar tapetmodet. Småmönstrade tapeter med små blomknippen slår igenom på bred front från 1915 och sprider trivsel. Storskaliga art deco-mönster lanseras med kraftiga svarta konturer och klara färger, gärna med inslag av fåglar. I påkostade våningars matsal är det fortsatt populärt med mörka gobelängtapeter och i salongen väljs tapeter som efterliknar skimrande sidentyg i ljusa färger. Till sovrummen väljs ljusa tapeter med blommor.

Snickerier - 1910-tal

Under 1910-talet låg ofta snickerifabrikernas priskuranter till grund för snickerierna. Fodren är något enklare jämfört med tidigare decennier. Vanlig bredd är runt 10 cm. Nu blir det även populärt med liksidiga foder med samma profiler på bägge sidor. I kök och serveringsgång är det populärt med pärlspontspanel. Golvsocklarna är ofta relativt höga men med enkel profilering. Vanlig höjd är 14-17 cm med någon enkel rundning upptill eller några små infräsningar på den övre tredjedelen. 

Stuckatur - 1910-tal

I stenstadens lägenheter målas taken vita och vid mötet mellan vägg och tak blir det allt vanligare med ett mjukt putsat hålkäl med enkla lister i stuck. Den vita takfärgen dras ned en bit på väggen. Det förekommer även trätak som laseras för att efterlikna medeltida snickerier i sann nationalromantisk anda. I villabebyggelsen är det vanligt att pappspänna och vitlimma taken med en enkel taklist. 

Dörrar - 1900- & 1910-tal

Likt tidigare decennier förses bostäderna med pardörrar till sällskapsrummen och enkeldörrar till övriga rum. En nyhet är dock skjutdörren som skapar stora sammanhängande rum och uppfyller efterfrågan av mer ljus och luft i rummen. Dörrarnas fyllningar varierar i både antal och placeringar. En populär variant är dock den med sex fyllningar och raka lika stora speglar. Dörrarna målas vanligtvis i en bruten vit kulör men till matsalen är de ofta av ek eller ådringsmålade. Dörrarna omges av dörrfoder med fodersocklar, som utformas efter jugendstilens ideal. Vanligtvis genom mjuka relativt enkla former som en böljande S-form eller tre parallella streck. Under 1910-talets nationalromantik förekommer även liksidiga foder med samma profiler på bägge sidor.

Dörrtryckena är av olika varianter. Dels hänger de äldre konformade dörrhandtagen kvar medan nya utformas med mjuka former av mässing. Det förekommer även trycken av förnicklat stål. Handtagen placeras ofta på en långskylt med svängda tidstypiska former. 

Eldstäder – 1910-tal

Som ett led i det nationalromantiska idealet muras öppna spisar i större bostäder. Då husen nu vanligtvis uppvärms med centralvärme behövs inte längre kakelugnarna vilket gör att man nu bygger en trivselskapande öppen spis. Den öppna spisen ska påminna om äldre tider då man samlades runt den öppna elden. De öppna spisarna placeras ofta mitt på väggen i en rymlig hall eller i ett hörnläge i en salong. Spisen utformas med spiselkrans, antingen putsad eller klädd med marmor.

På grund av krigsårens bränslebrist kompletteras centralvärmen i en del fall med kakelugnar i enklare rum. Nationalromantikens kakelugn utformas både runda och flata med enkla blomslingor på delar av ugnen. Även enfärgade ugnar i blek grön eller blå med kakel i relief förekommer. Lådformade kakelugnar med en avsmalnande ovandel är en nyhet. 

Kök - 1910-tal

I arbetarbostäderna är köket en samlingsplats för både matlagning, umgänge och fungerar som sovplats. Det är inte ovanligt att hela familjen bor i rummet, dessutom med inneboende. Här samlas man vid vedspisen, eller vid kakelugnen med värmeskåp, och runt om i rummet står kanske ett skåp eller öppna hyllor för redskap.

I påkostade lägenheter och villor ser det annorlunda ut. Här är köket en ren arbetsplats med egen utgång så att inte köksbuden, tjänstefolket och ibland även hushållets barn ska trampa in genom finingången. Herrskapet sätter inte sin fot i köket och för att inte störas av allt skrammel och matos placeras alltid köket mot gården, eller norr, så långt från finrummen som går. Från köket går en serveringsgång mot matsalen. Serveringsgången innehåller höga vackra platsbyggda skåp med underskåp för grövre redskap, lådor för bestick samt ovanskåp med serviceporslin, glas och terriner. Det kan även finnas en liten arbetsyta för uppställning och ett litet diskutrymme med vask.

Inne i köket däremot står grytor och verktyg på öppna hyllor eller krokar. Mat och specerier är placerade i ett skafferi, ofta av pärlspont, som står mot ytterväggen med antingen fönster eller ventil vilket är ett sätt att hålla kylan. I köket, eller i ett nära beläget rum, finns även ett isskåp dit iskarlen levererar isblock regelbundet.

Maten bereds på en låg disk/- och arbetsbänk med underskåp och en toppskiva av carrarramarmor. Marmorn är ett utmärkt underlag för hanteringen av maten och efter middagen diskas redskapen och porslinet i en balja som står på bänken, vilket kan förklara dess låga höjd. Längs diskbänken är ett stänkskydd som likt skivan kunde vara av marmor eller zink. Omkring 1910 kan det även bestå av opalglas. Om bänken enbart används som arbetsbänk är den ofta trären, eller möjligtvis oljad. I köket finns en vask men den används bara som avlopp. Omkring vasken kan vara både zinkplåt eller emaljerad gjutjärn.

Köket är försett med ett högt väggfast skåp som öppnas med nyckel. Kökets hjärta består av vedspisen som successivt ersätts av gasspisen från 1900-talets början. Runt spisen sätts kakel med fasade kanter utan fog och är det extra påkostat kan kaklet även förses med bårder och pilastrar. (Springan tätades med krita, pigment och vatten och senare med vit kakelfog.) Köket har en lägre status än de flesta andra rum och medan sällskapsrummen förses med fina snickerier ser man till att köket är enkelt att torka av och hålla rent. Väggarna kan vara slätputsade, men det är framförallt väldigt populärt att klä dem och taket i pärlspontspanel. Vissa väljer även att sätta tapeter. Snickerierna täckmålas eller ådringsmålas dock i samma kulörer som övriga bostaden.

På 1910-talet målas ofta köksskåpen med zinkgrönt eller med andra kraftiga ”allmogefärger” såsom blått och rött. Skåpen öppnas med enkla skåpsvred och utanpåsittande låsmekanism. 

Hygien - 1910-tal

Nybyggda lägenheter och villor förses nu ofta med egna tvättrum (toilett) med tvättställ, toilettbord och badkar. Det kommer dock att dröja in på 20-talet innan toaletter blir vanliga, detta då det fanns begränsningar för att ansluta toaletter till vattenavloppssystemen i storstäderna. Toalettbehoven utförs fortfarande vanligen på torrdass placerade på gården.

Den dagliga hygienen består för de flesta fortfarande av att tvätta händer och ansikte med hjälp av tvättkanna och tvättfat. Bada gör man sällan och då i en balja på köksgolvet eller möjligtvis i ett gemensamt badkar i hyreshusets källare. Har man pengar finns även möjlighet att besöka allmänna badinrättningar. 

För dem som inte har kallvatten draget till huset hämtas vattnet från en brunn på gården som värms på spisen. I och med den tekniska utvecklingen kommer renlighet och smuts bli en tydlig gräns mellan rika och fattiga. 

Badkaren är fristående av gjutjärn och fötterna kan vara formade som både lejontassar och fågelklor. Tvättställen har ofta en separat varm- och kallvattenkran. De är djupa och har en uppdragen bakkant som skyddar mot stänkande vatten. Kranarna har fram till 1940-talet ofta en porslinsknapp med texten varmt eller kallt. Rummet inreds med keramiska plattor, kalksten eller marmor på golv. Väggarna förses med pärlspont eller kakel och detaljer är utförda av mässing.


JavaScript seem to be disabled in your browser.

You must have JavaScript enabled in your browser to utilize the functionality of this website.