~ 1920: Swedish Grace

Allmänt om 1920-talet

På 1920-talet hamnar klassicismen i ropet ännu en gång. Den nya stilen är dock mycket förenklad och har inte de överdådiga dekorationer som tidigare epoker haft. Nu eftersträvas en uppstramning och svalt formspråk som kan kopplas till den 100 år äldre svenska empiren. Den tjugotalsklassicistiska stilen får en egen svensk version som internationellt kallas ”Swedish grace”, tack vare sin elegans.

I början av decenniet kommer bostadsbyggandet igång efter 1910-talets krigsår men med ett nytt tankesätt. Nya idéer om den goda bostaden blir en fråga för samhällets alla delar och socialdemokraten Per Albin Hansson lanserar begreppet folkhemmet. De nya idealen ska åstadkommas genom förenklade byggkostnader. Tidigare dekorativa element skalas bort och lägenhetsytor minskas, samtidigt som bostadsstandarden höjs med centralvärme, varmvatten, wc, dusch, tvättstuga, välplanerade kök med el-eller gasspis samt nymodigheten sopnedkast. Husen byggs ofta under tidspress men med stor omsorg om utformning.

Från 1920 och framåt får egnahemsrörelsen hög fart och många karakteristiska egnahemsområden skapas runt om i Sverige. 1917 startas Statens byggnadsbyrå och genom statliga bostadssubventioner i form av generösa lånevillkor, eget arbete och självbyggeri kan villadrömmen bli verklighet. I realiteten blir det ändå för dyrt för många. Områdena som växer fram befolkas i första hand av tjänstemän och sedan 1910-talet får nödbostäder uppföras för att kortsiktigt lösa krisen åt arbetarfamiljer. Under samma period pågår samtidigt runt om i landet ett mindre strukturerat villabyggande för den växande medelklassen. Företag startar med kataloghus och för de välbeställda byggs villor i trädgårdsstäder. Kataloghusmarknaden har vid tiden växt sig stor och hela kvarter kan uppföras med liknande kataloghus genom grannkollektiv.

Stiluttrycket i fasader

Tjugotalsklassisismens fasader är symmetriskt utformade av slätputs eller slammade i mustiga kulörer som rostrött, ockragult, grönt eller grått. Ibland förses husen med ett högt gavelparti som skapar ett häftigt fondmotiv i stadsbilden. Det formges antingen som en trappgavel eller med barockinspirerade eller klassicistiska former. På de enkla fasaderna placeras ofta dekorer såsom pilastrar och medaljonger, festonger eller små burspråk i avvikande kulör. Ett tidstypiskt inslag är även lunettformen i fönster, balusterdockor under fönster och friser med meanderbård eller tandsnittsmönster. De tidstypiska fönstren har två bågar med tre rutor i varje och målas i grönt, brunt eller rödbrun kulör. Taken är täckta av tegel eller plåt. Portarna har en fernissad glasad dörr och markeras ofta av stenomfattning. Trapphusen är ofta färgglada och innehåller stora fält och konstverk med motiv som urnor med växter, fruktkorgar eller stiliserade blomsterslingor.

För villan får den nya stilen stor genomslagskraft tack vare katalogerna. Stilen präglas av ljushet och lätthet genom enkla volymer och en symmetrisk uppbyggnad. Villorna kännetecknas av stående locklistpanel med varierande färgsättning, ofta i vitt, grått eller gult. En vanlig dekor är hörnpilastrar och lunettfönster. I södra Sverige blir det även vanligt med tegelfasader. Putsade fasader målas i ljusa varma färger. Många hus har fönsterluckor.


Brommavilla 1920-talGamla Borgmästargården, Äppelviken, Bromma, 1920-tal

Arbetarbostäder i Helsingfors, 1920-tal

1920-talets bostad

Under 1920-talet ökar boendestandarden, till och med för de mindre arbetarbostäderna. Skillnaden i storlek mellan arbetarnas och de rikas villor är inte längre så stor. Elektricitet, radio, telefon och kylskåp blir mer och mer tillgängligt för de flesta. Badrum med WC börjar även byggas, till en början i husets källare. Standarden i köket ökar också under 20-talet. Ur kranarna kommer både varmt och kallt vatten och bänkskivorna av marmor liksom köksskåpen är fabrikstillverkade. Finrummet står i många fall tomt och städat för att endast användas vid högtider.

Bostädernas fasta inredning har en enkelhet över sig som särskiljer dem från tidigare decennier. I påkostade bostäder får sällskapsrum, hall och trappor ofta dekorationer i tidstypisk stil, som pelare eller pilastrar som t ex omger dörröppningar. Rummen inreds med eleganta möbler i träslag som björk och alm och lyses upp av elektrifierade armaturer. Genom masstillverkning av husgeråd sprids konsthantverkets skönhetsideal under begreppet ”vackrare vardagsvara”. Mönstrade tapeter, snickerier, mörkbetsade stilmöbler och brokiga textilier går i en dov färgskala vilket skapar ett tidstypiskt lugn. Taken är pappspända och vitmålade med en takrosett i mitten och golven består av parkettgolv eller linoleummatta. Från den här tidsepoken blir Carl Malmsten känd som möbelskapare. Han skapar stilsäkra enkla möbler i trä som kommer att bli ett måste i det svenska folkhemmet på 1900-talet. 

Fönster 1920-tal

Under 1920-talet är alla fönster lika utformade och inspirerade av antiken och de klassiska idealen. Det tidstypiska träfönstret är smäckert av kådrikt kärnvirke, har två lufter som vardera är spröjsat till tre rutor. Spröjsen är profilerad med en enkel kvarts- eller äggstavsformad profil. Fönsterbågarna är inåtgående, kopplade och stängs med spanjolett. Glaset är tunt och har svaga ljusbrytningar. Snickerierna är målade vitt, brutet vitt eller grått, men det förekommer även grågrönt, blågrått och brunt. Fasaderna smyckas även med dekorativa fönster med lunettform, rund eller oval form.

Under 1920-talet är flerfamiljsbostädernas fönster betydligt lägre än tidigare decennier. Detta beror främst på lägenheternas sänkta takhöjd. Statens Byggnadsbyrå utger 1923 mönsterritningar för fönster. På villor kan övervåningens fönster vara mindre och mer kvadratiska för att få plats. Villornas fönster målas i bruten vit, ljusgrått och grönt.

Ytterportar – 1920-tal

Att 1920-talets klassicism blickar mot de klassiska idealen märks tydligt på portarna som utgör en viktig del av de i övrigt sparsmakade fasaderna. Vanligtvis är porten centralt placerad med en symmetrisk omfattning i huggen sten eller konststen bestående av klassicistiska ornament. Själva porten är antingen en enkeldörr eller en pardörr med glas och ett ovanfönster. Glasen har spröjsar som är profilerade och dekorerade med olika utsmyckningar. Dörrarna är fernissade eller betsade men kan också vara mörkt betsade. Dörrbladens nederdel är ofta försedda med sniderier av antingen blommor, snäckor eller slät rundel. Portarna öppnas inåt och har draghandtag i mässing.

Villornas ytterdörrar målas ofta i bruten vit kulör, brun, grågrön eller engelsk röd. Det blir populärt att förse dem med en rund glasning och de har ofta enklare träfyllning med paneler och skivor. Statens Byggnadsbyrå utgav 1923 mönsterritningar för dörrar. 

Trapphus – 1920-tal

Under 1920-talet återuppväcks intresset för det klassiska formspråket och i trapphusen avspeglas det genom dekorationer i klassicistiska motiv i varierande grad. Starka kulörer är populära och en friare syn på måleriet tillåts. Det är vanligt att väggarna indelas i målade fält och dekoreras med små konstverk, antingen av relief eller målade. Vanliga motiv är urnor med växter, fruktkorg eller stiliserad blomsterslinga. Golven och trapporna är ofta av kolmårdsmarmor eller vit marmor. Taken täckmålas med dekorativ målning i entréhallen.

Trappräcken är ofta svartmålade av smide och med dekorer i varierande grad. Längs trapphusets yttervägg är en rund handledare av trä med svarvade knoppar, rostfria fästen och rund bricka. Det förekommer även handledare av smidesjärn. Hissen är placerad mitt i spindeln som utgörs av ett trådnät med hissdörr försedd med geometriska mönster i klassicistisk stil. Hissen kan även vara inbyggd i väggen, mitt emot trappan.

I trapplöpet finns ofta ett fönster eller fönsterdörr med klarglas som leder till en gemensam piskbalkong.

Till lägenheterna leder enkeldörrar med ram och fyllningar. Vanligtvis indelade med tre eller fyra fyllningar. Dörrarna är av ek, mörkbetsade eller ådringsmålade. Ovan dörrarna är ofta en dekormålning. Dörrarna, liksom dess foder och fodersocklar, är utformade på samma sätt som dem som finns i lägenheterna. Tryckena beställs ur låsfabrikanternas kataloger. Vid denna period är posthornstrycket (från början av 1800-talet) populärt. Ringklockor av mässing placeras på dörrfoder och i dörrbladet sätts ett slätt eller enkelt utformat brevinkast av mässing.

I trapphuset hänger elektrifierade armaturer både i entréhallen och på varje våningsplan. Antingen genom en pendelarmatur eller en armatur på fast sockel mitt på taket. Dess placering markeras ofta av målning eller en takrosett i stuck. Det finns en stor variation av armaturer utformade i både klarglas eller råglas med ramverk av smidesjärn. En vanlig dekor i de vita skärmarna är stjärnan.

En nyhet för 1920-talets trapphus är sopnedkasten.

Lampor & Belysning - 1920-tal

År 1922 har 80 % av stockholmarna elektrisk belysning i hemmen. Ljuspunkterna i hemmet har nu utökats och bordlampor såväl som golvlampor är populära. Vår golvlampa Gullberg är klassisk för perioden.

Vad gäller ytlegeringar på lamporna så blir förnicklad mässing mycket populär under 1920-talet, inte minst i nyklassicistiska inredningsmiljöer. Även modernismens förespråkare under 1930-talet och framåt tyckte ofta att den blanka mässingen var för prålig och förespråkade istället förnicklade lampor. Historiskt sett har dock gulmetall, dvs den obehandlade mässingen, varit den absolut vanligaste ytbehandlingen, inte minst då ljus reflekteras på ett varmare och hemtrevligare vis jämfört med den kalla vitmetallen.  

Under 1920-talet börjar den metallmantlade Kuhloledningen att användas. Den uppfanns redan 1905 av den tyska elverkschefen E. Kuhlo, men det dröjde fram till slutet på första världskriget då dragning med knoppledning (tvinnad textilsladd och isolatorknoppar) ersattes med kuhloledning. Det är först på 1930-talet eldragningarna blir gömda inne i väggarna i stadslägenheterna. Genomgångar i väggar är av porslinsrör. Eldragningarna, strömbrytarna och eluttagen är under 1920-talet fortsatt utanpåliggande direkt på vägg. Många strömbrytare och uttag är numera tillverkade av bakelit även om de flesta hade strömbrytare av porslin. 

I anslutning till flerbostadshusens huvudentréer placeras lyktor i alla möjliga former. Vanligtvis bärs de av en konsol av smidesjärn med glasrutor i klarglas eller opalglas. I villor består utomhusbelysningen oftast av opalglaskulor.


Golv – 1920-tal

Brädgolven är spontade av furu eller gran som antingen fernissas eller täcks med linoleumgolv. Vanliga mönster är de tryckta parkettimitationerna och blommönstren. Ytan skyddas mot slitage genom att fernissas. I sällskapsrummen läggs parkettgolv med ekstavar i varierande dimensioner. Det populäraste mönstret är fiskbensmönstret med en fris längs väggarna.

Tapeter - 1920

Under 1920-talet förses alla bostadens väggar med tapeter. I första hand utgörs de av tidstypiska geometriska mönster i en kombination av streck, cirklar, trappformer och stiliserade blommor. Vanligt är mörkare färger på brunbeige botten. Nya mönster för tiden är klassicistiska ornament på enfärgad botten, gärna en lugn grön nyans. Många mönster inspireras även av orienten. Tapeterna är ofta designade av kända svenska konstnärer och arkitekter. 

Snickerier – 1920-tal

Under 1920-talet är golvsocklarna ganska låga och har en enkel profil, ofta med rokokoform. Dörr- och fönsterfoder är nu ännu smalare än under 10-talet, normalt mellan 7-9 cm. Profilerna är ännu enklare och är ofta av päronfodermodell. 

De tidigare bröstpanelerna finns fortfarande kvar men börjar ersättas av lägre, smalare golvsocklar med enkel profil i klassicistiska former. Bröstpanelerna finns kvar in på 1930-talet men börjar uppfattas som omoderna och ersätts eller täcks över med masonit. Snickerierna under 1920-talet är målade i en brunbeige kulör, ådringsmålade eller målade brutet vita.

Från och med funktionalismens inträde under 1930-talet används släta lister helt utan profilering.

Stuckatur - 1920-tal

Stucklister, takrosetter och övriga ornament tillverkas i stor mängd i stuckatörens verkstad och monteras på plats. Hantverket kommer till Sverige på 1500-talet och växer successivt. Vid 1800-talets slut används många formspråk samtidigt beroende på vad rummet används till. Under 1920-talet blir formerna enklare och mer stilrena. De flesta tak är helt släta med mjuk rundning mot vägg. Den vita takfärgen är neddragen 20-30 cm ner på väggen där tapet tar vid. I skarven kan en trälist eller tapetbård sitta. En enkel takrosett av stuck markerar platsen för armaturen. Påkostade större lägenheter och villor kan ha innertak av omålat trä som är indelat i kassetter. I villan pappspänns taken och kritas med vit limfärg. Taklisten utformas som en hålkälslist. 

Dörrar - 1920-tal

Under 1920-talet har de flesta innerdörrar lika utformning vad gäller antalet fyllningar och placering. Populärt är tre eller fyra speglar med lika storlek. Mellan hallen och köket förses ofta dörren med ett ljusinsläpp för att ge den fönsterlösa hallen ljus. Skjutdörrarna är fortsatt populära mellan sällskapsrummen och medför fler möbleringsalternativ. Dörrarnas trycken är enkla förnicklade med separata nyckelskyltar, även om långskyltar fortfarande förekommer. En nyhet under decenniet är det spolformade trycket med hylsa i svart trä. Foder och socklar är smalare än tidigare och med färre profiler. Samma foder används i hela lägenheten runt både fönster och dörrar. Dörrar och snickerier målas i en mörk brunbeige, eller dov grön kulör. Mot slutet av decenniet blir det vanligare med ljusare snickerier i brutet vitt.

Eldstäder - 1920-tal

Under 1920-talet har centralvärmen slagit igenom. Nu är det populärt att placera öppna spisar i hallar eller finrum, antingen mitt på väggen eller i ett hörn, både i de större våningarna liksom i egnahemsvillorna. Den tidstypiska spisen har raka linjer, spiselkrans och är klädd i kakel eller marmor. En snäcka är en vanlig utsmyckning.

Kök – 1920-tal

Standarden i köket ökar under 20-talet. Ur kranarna kommer normalt både varmt och kallt vatten. Det börjar dyka upp riktiga kylskåp i köken och bänkskivorna av marmor liksom köksskåpen är fabrikstillverkade. Under 1920-talet börjar köken i egnahem och stadslägenheterna utformas mer lättarbetade med planerade ytor efter brukaren, vilket är frun i huset. Det är vid den här tiden som kökens överskåp blir vanliga, men i sin standardiserade form skulle det dröja. Kökens storlek minskar förhållandevis och det är nu som kokvrån introduceras. Den reducerade köksytan är ett resultat av den halvfabricerade matens intåg och att husmodern tillbringar allt mindre tid i rummet.

Inredningen tillverkas av massivt virke men likt decenniets stilideal så får den enklare profiler. Ljusa kök blir mer populära, gärna i beige eller ljusgula toner med blank linoljefärg. Kaklet på väggarna minskar i storlek för att mer gå mot det släta kvadratiska. Kaklet sätts ofta kant i kant utan fog. 

På 1920-talets lådor används skålformade förnicklade draghandtag.

Hygien - 1920-tal

På 1920-talet börjar lägenheter och villor planeras med vattenklosett och badrum, ofta separat placerade. Sannolikt var det HSB genom Sven Wallander som bidrog till att badrummet fick ett folkligt genomslag tack vare att de ansåg att badrummet skulle bli en del av bostädernas standardutrustning. Det ska dock dröja länge innan badrummet blir standard i den svenska bostaden.

Badrummen är utrustade med fristående badkar som allt mer går mot en enklare utformning. Väggar och golv täcks vanligtvis av kakel för att skydda mot vatten. Populärt är det vita kaklet, liksom färgade kakel i mörkrött, mörkblått eller grönt. Alla rörledningar är utanpåliggande och fram till slutet av 1920-talet är toaletterna högspolande.



JavaScript seem to be disabled in your browser.

You must have JavaScript enabled in your browser to utilize the functionality of this website.